Nej, det som är lite ovanligt med den här sagan är att den nog inte handlar om någon alls – eller snarare – den handlar om tusen prinsessor, hundratals drakar, massor av mjölnarsöner och en myriad äventyr. Det enda som liknar en vanlig saga är att den utspelar sig i ett – och bara ett – kungarike. I det här kungariket var allt utomförträffligt ordnat. Varje sak hade sin plats, var och en av invånarna hade en viktig uppgift och stor frihet. Man hade lagom kalla vintrar och gott om pengar så man slapp frysa. Man hade lagom varma somrar och gott om ledighet så man kunde bada och lata sig. Det var verkligen den bästa av världar.
De klokaste i landet, och då skall Du veta att alla var mycket kloka, visste att inget är beständigt och att inga träd får växa till himlen men man visste också att det var långt kvar tills dess man behövde bekymra sig. Tids nog skulle det dyka upp lösningar också på framtidens bekymmer och stötestenar.
Allt fungerade till det bästa och även de svåraste frågeställningar kunde lösas i TV-soffan på under tio minuter.
Längst ut, längst bort och längst ner kunde det ibland hända att det gnisslade lite. Det fanns en och annan som tyckte att skolan, som alla barnen gick till varje morgon, inte var riktigt lika full av kraft och energi som den borde vara. I ett annat hörn kunde någon säga att det var konstigt att uteliggare och hemlösa blev fler i stället för färre om nu allt utvecklades mot bättre tider. Någon fick en känsla av att de stora företagen i kungariket kanske inte riktigt hängde med och en annan satt och undrade över varför världens rikaste människor kände sig allt mer krassliga och allt oftare var tvungna att stanna hemma från världens bäst betalda och världens mest ansvarfulla arbetsuppgifter.
De visaste i riket, och då hör det till historien att alla var mycket visa, var bekymrade. Man hade gott råd att sätta in särskilda resurser i skolan, bistånd till uteliggare, statliga ersättningsjobb till de orter som förlorade industrier och sjukpenning till den som var sjuk, det var verkligen ett mycket rikt land, men man visste också att människor far illa när det blir på det här viset och det ville man inte. De godaste i nationen, och håll då i minnet att alla var utomordentligt godhjärtade, menade att det måste till förändring. Att nästan alla barn har en fantastisk uppväxt hjälper inte de som inte har det –, sa de. – Att nästan alla invånare har två rum var i sina bostäder hjälper inte den som inte har någon bostad alls –, sa de. Att de som har ett fantastiskt arbete kan försörja oss allihop hjälper inte de som inte ens kan försörja sig själv?, sa de.
Det var verkligen ett fantastiskt land. Man hade hur mycket pengar som helst, hur mycket förstånd som helst och en god vilja och en känsla för solidaritet som hela världen avundades det lilla folket. Ändå gick det inte så bra, problemen tycktes olösliga – hur man än gjorde så blev bekymren fler och besvärligheterna större. Varje lösning tycktes bak och fram. Ju mer man tog i, ju värre blev det. Man fick mer och mer en känsla av att man försökte släcka eldsvådor med fotogen och en och annan bestämde sig helt enkelt för att sluta försöka helt och hållet.
Andra utnyttjade förvirringen för andra syften. Till landet kom en liten, liten del av alla de människor på jorden som inte var lika privilegierade. Människor som visste att krig på film och i datorspel faktiskt var dåliga kopior av sånt som hände på riktigt. Människor som visste att svält inte var att upptäcka att man glömt köpa färskt bröd och människor som var oroliga för sina barns framtid, alltså inte hur framtiden skulle bli utan om den skulle bli. Några passade alltså på att, i den gryende känslan av att något inte var som det skulle, lägga skulden på dessa människor. Eftersom inga diskussioner i TV fick ta mer än tio minuter och eftersom den här sortens diskussioner aldrig fick förekomma vid kaffebord eller middagsbjudningar så var det lätt. Kanske var alltihop invandrarnas fel och kanske skulle lösningen vara att skicka hem dem igen...
Några hävdade att det var tvärtom, en liten klick särskilt rika och mäktiga människor höll på att förstöra landet. De stjäl allt av värde och håller avsiktligt oss andra ovetande och i underläge – sa man om direktörer och politiker. Ytterligare andra menade att det var invånarna själva som bar skulden. De har blivit lata och korkade –, sades det. De fuskar och tänker bara på sig själv, resonerade man.
De klokaste i landet, de visaste i riket och de godaste i nationen deltog alla i diskussionen. Man bevisade och motbevisade, röstade och omröstade, beslöt och bestämde men i slutet på varje dag var den dystra slutsatsen den samma. Kvällen var morgonen lik och det kändes inte som om man hittat någon medicin idag heller. Många ledsnade på alltihop och gav upp, andra trodde att om vi bara anstränger oss lite till så kommer det att lösa sig men hoppet i rösten och klangen i fanfarerna hade inte samma styrka som förut... Det var nu som något märkligt hände.
På många ställen i landet, och det var ett stort land, började en fundering att ta fart. Från de nordligaste fjällen där vintern var lång och mörk och som gjord för historier och eftertanke till de sydligaste stränderna där problem kunde lösas genom att man helt enkelt struntade i dem, mumlades det. Från de västligaste delarna där resten av världen tycktes så nära att man aldrig riktigt förstått skillnaden mellan – oss – och – dem – till kusten i öster där huvudstaden låg, diskuterades det.
Tänk om, sade man, vi faktiskt är på väg in i en ny tid? Tänk om, sade man, den nya tiden inte fungerar som den gamla gjorde? Tänk om sade man mest på lek, vi är allra först i hela världen att upptäcka en helt ny epok? I så fall , sade man, och nu hade rösterna fått tillbaka lite av sin klang, finns det ju massor att göra som inte är gjort, massor att tänka som inte är tänkt, massor att lösa som inte är löst!?
Det fanns många bra saker med den tanken. Det nya sättet att resonera visade nämligen att skolan kunde vara dålig fast lärarna är bra, att politiken kan sluta fungera fast politikerna är både pålästa och välvilliga, att företag kan gå dåligt fast alla vill väl och alla anstränger sig. Den innebar också att man kunde göra upp en gång för alla med dem som ville skylla på invandrare, direktörer, sjukskrivna eller ungdomar. Det var helt enkelt ingens fel – man bara tänkte fel!
Först en, sedan två, så småningom fyra, åtta, fler och fler började använda konstiga ord som Paradigm och Komplexitet, Systemförståelse och Varians. De såg mönster och sammanhang och letade ständigt efter paradoxer och obegripligheter men framförallt hade de roligt. Efter några år började de få syn på varandra. Med förtjusning och förvåning konstaterade de att de inte alls var så få, så ensamma eller så konstiga som de alldeles nyss hade trott. Tvärtom – de fanns överallt. Var det en sekt? Nej, de var utåtriktade, öppna och nyfikna. Var det ett politiskt parti? Nej, de hade inga som helst ambitioner på att bli valda eller att få bestämma något. Var det ett företag? Nej, de hade inga ägare. De var helt enkelt sammanbundna av en gemensam inställning till världen, en gemensam känsla för att humor var effektivare än lång utbildning, att nyfikenhet var starkare än kunskap och att folk i största allmänhet var både kloka, visa och goda men att det kan bli fel ändå om man inte tänker efter...
Paradigmmäklarna, som de så småningom kom att kalla sig, blev allt fler. I och med att de fick ett gemensamt namn så växte också deras känsla av att vara på rätt spår. Både de själva och resten av kungariket förstod att något var på gång. Något viktigt, något engagerande, något nytt och något roligt! En del åkte land och rike runt för att prata och berätta, entusiasmera och engagera. Andra stannade på hemmaplan och försökte förbättra i verkliga livet. De fanns där det spelar roll på skolor och arbetsplatser, i slottet och i kojor (fast det fanns det ju inte så många kvar i riket, det var ju fortfarande ett mycket, mycket rikt land). Några kungariken delades aldrig ut – men en hel del drakar dödade man förstås.
Några prinsessor blev inte bortgifta – åtminstone inte till några Paradigmmäklare – men en hel del av dem var redan både prinsar och prinsessor och dessutom var en del ju redan gifta vilket hjältar i sagor sällan är.
Alla kunde väl inte leva lyckliga i alla sina dagar men de kände i alla fall att det varje dag och varje minut fanns en bra chans att välja väg i stället för att bara följa med. Sakta först, men sedan allt snabbare, började alla de här små valen att göra skillnad och har de inte slutat förändra världen så snurrar den väl än.
Historien är sann – eller i alla fall på väg att bli det – och jag vill hemskt gärna att Du hjälper oss att skriva fortsättningen! Som Du förstår av sagan, och av det Du hört om oss så finns det många olika sätt att hänga med. Vi försöker vara banbrytande också i språket så vi säger inte medlem. Du är Paradigmmäklare helt enkelt. Självklart har vi en gemensam diskussionsyta på Internet och självklart ordnar vi träffar över hela landet några gånger per år där Paradigmmäklare träffas över ett tema, eller utan tema alls, för att diskutera och prova idéer, för att formulera sig och för att bli ännu bättre på det stora upptäckar- och uppfinnararbete vi har framför oss.
Paradigmmäklarna förenar människor som brinner för samhällsutveckling. Vi skapar förståelse, modeller och strukturer för flödessamhället. Framgång bygger på identitet, flexibilitet och förmåga att hantera komplexa system. Varje individ är överlägsen varje organisation i detta, därför måste flödessamhället bygga på den enskilda människans drömmar, lust och potential.
Hittade Du i sagan konkreta och politiska ställningstaganden? Vi är inte politiska men vi är inte opolitiska. Vi blir förbannade när man lägger skulden på den som inte kan försvara sig själv. Vi blir otåliga när man inte vill tänka efter och vara intellektuellt hederlig. Vi blir engagerade när det som skulle kunna vara så bra inte fungerar. Av och till betyder det att vi förstör en fest därför att vi inte kan hålla tyst. Av och till betyder det att vi sticker ut hakan där det vore mera taktiskt att dra in den. Av och till tror vi till och med att vi förstår saker bättre än vad andra gör. Det är inte bra men vi tröstar oss med att motsatsen är sämre. Att vara tyst, taktisk och ödmjuk är inte alltid det bästa sättet att förändra världen? |
